4. Domedag
3 - Ångest
2 - Möte med chefen
Jag arbetar på världens bästa företag.
Chefens ord:
"Tänk inte på oss, det är materiella ting. Du är viktigast. Ta den tid du behöver till det här, ditt jobb kommer du ha kvar oavsett. Så fort du känner att du kan jobba så är du välkommen tillbaka, ditt jobb finns som sagt kvar. Huvudsaken är att du ska må bra. Jag och -företagets namn- står bakom dig."
1
Jag går runt, runt, runt i lokalen och hittar på saker att förflytta bara för att lyfta och bära. Inte förrän efteråt inser jag att det inte var nödvändigt. Ana tar kontrollen över mig utan att jag märker det.
Ana är min vän och min värsta fiende.
Snart får jag lägga mig jämte min älskade som viskar till mig att allt kommer bli bra. Det gör hon alltid.
Hej
Du känner inte mig. Jag känner inte dig.
Jag vill skriva ner mina tankar utan att bli dömd. Det kommer vara ärliga tankar som jag varken tänker förvara eller förneka.
Man känner olika saker olika stunder, allt kommer skrivas ner.
Jag har anorexia. Jag har förlikat mig med det. Däremot kan jag inte se att jag är smalare än någon annan. Jag kan inte förstå hur mitt bmi kan ligga under "normalviktig". Men så är det.
Anorexian som jag vanligtvis kallas för Ana är min följeslagare. Hon har varit där mer eller mindre i nästan 20 år.
Om ett par veckor ska jag på behandling. De anser att min följeslagare är av ondo. Jag kan inte helt hålla med. Men jag vet att hon i längden drar mig längre ner i skiten. Hon måste reduceras.
Jag kommer börja behandling på en så kallad Mandometerklinik. Det innebär att jag slipper psykologerna som vill få det till att jag är deprimerad. Jag kommer istället få ät-träning men hjälp av en våg som ska lära mig hur mycket jag bör äta, vilken hastighet jag bör ha när jag äter och vilken mättnadskänsla som bör infinna sig.
Sådant tappar man grepp om efter bara en liten stund i sjukdomen. Jag kan inte ens minnas att jag kunnat det.
Vi får se hur det går.
Du är välkommen att följa med.
