Hej
Du känner inte mig. Jag känner inte dig.
Jag vill skriva ner mina tankar utan att bli dömd. Det kommer vara ärliga tankar som jag varken tänker förvara eller förneka.
Man känner olika saker olika stunder, allt kommer skrivas ner.
Jag har anorexia. Jag har förlikat mig med det. Däremot kan jag inte se att jag är smalare än någon annan. Jag kan inte förstå hur mitt bmi kan ligga under "normalviktig". Men så är det.
Anorexian som jag vanligtvis kallas för Ana är min följeslagare. Hon har varit där mer eller mindre i nästan 20 år.
Om ett par veckor ska jag på behandling. De anser att min följeslagare är av ondo. Jag kan inte helt hålla med. Men jag vet att hon i längden drar mig längre ner i skiten. Hon måste reduceras.
Jag kommer börja behandling på en så kallad Mandometerklinik. Det innebär att jag slipper psykologerna som vill få det till att jag är deprimerad. Jag kommer istället få ät-träning men hjälp av en våg som ska lära mig hur mycket jag bör äta, vilken hastighet jag bör ha när jag äter och vilken mättnadskänsla som bör infinna sig.
Sådant tappar man grepp om efter bara en liten stund i sjukdomen. Jag kan inte ens minnas att jag kunnat det.
Vi får se hur det går.
Du är välkommen att följa med.
