She is my drug

Jag har gått i behandlingen i drygt två månader nu och jag har lärt mig mycket. Det är pest och pina att vara där. Så enkelt är det. Jag äter enorma mängder mat och de klagar ändå på att min vikt inte ökar.

Jag lyckas inte hålla kostschemat till hundra procent heller.

Men idag är jag hemma. Det var för att jag skulle byta till vinterdäck på bilen. Det utvecklades till magsjuka.

Igår när jag kom hem från mando mådde jag fruktansvärt illa. Jag försökte bota det med vatten som jag sekunden efter jag tömt glasen fick rusa till toaletten och spy upp igen.

Idag är det lika illa.

Jag försökte få i min lite slät soppa men även den spydde jag upp direkt.

Så nu ligger jag och tampas med relationsproblem (som jag vägrar skriva ut här) och en tom mage. Det var månader sedan jag inte hade ätit på så här länge. Allt jag ätit har jag spytt upp sekunden efter (ofrivilligt)

24h utan mat. Jag känner igen känslan i kroppen. Den där lugna sköna känslan som jag vet är en illusion av lycka. Jag vill inte bli lurad igen. Jag panikringde min behandlare som inte svarade. Talade in ett meddelande om att hon skulle höra av sig så fort hon hörde det. Hon har inte ringt än.

Jag vill inte och har inte råd med ett misslyckande nu. Inte när jag faktiskt är på väg att besegra ana.

Men hon lurar sig intill mig och viskar ord om att jag ska känna efter hur bra det faktiskt känns. Hur nöjd jag borde känna mig.

Och det gör jag. Jag känner mig lugn och nöjd och stolt. Jag är helt plötsligt på väg att bli smal igen.

Jag ligger ju en bra bit över min målvikt som i sjuktillståndet var 46. Jag ligger på kanske 56. Känns som 176.

Jag får ju inte väga mig. Så jag vet inte vad jag väger.

Jag saknar mina revben.

Jag saknar min spetsiga höftben.

Men jag vill inte tillbaka till ångesten och till orkeslösheten.

Jag är livrädd.

Och jag har ingen att prata med.